Alla hundar som jag har haft hamnar i en period av selektiv dövhet och nu verkar Lexus vara på väg in i det. I dag hittade han ett spännande spår i skogen som han i rask takt började följa. Första gången jag ropade noterade han det inte alls och inte heller andra gången. Tredje gången så vände han och kom till mig så helt döv är han inte än. Jag såg honom hela tiden och han hann bara runt 20m så någon panik var det inte. Fortsätter han dock att ignorera mig så blir det långlina på i fortsättningen.
Fördelen med att ha haft ett par hundar är att man känner igen en hel del beteenden och inte stressar upp sig för sånt. Sen så har jag givetvis andra saker som jag nojar över men det har bara att göra med att mina tidigare hundar inte har fått leva så länge.
Sambon är iväg på ännu ett sektmöte eller som de säger här jaktmöte. Jag tycker att det är så många möten överlag här i byn om allt och inget så det blir enklare att kalla allt för sektmöten. Att bo i en by har en del likheter med sekter. Det finns oskrivna regler och läskigt många är släkt.
Ira är också inne i selektiv dövhet, eller snarare total dövhet. Nu drar hon inte på spår, utan snarare stannar upp/springer en bit bort och nosar på en fläck i 10 minuter och lyssnar inte fastän jag skulle stå och hoppa och springa och hojta. Nu gör jag ju inte det men... ;)
SvaraRadera"Fördelen med att ha haft ett par hundar är att man känner igen en hel del beteenden och inte stressar upp sig för sånt."
Det är MYCKET sant. Jag har pratat en del om det med en annan lapphundsägare som har haft många hundar. För mig blir beteenden mycket mer jobbiga och jag överanalyserar allt, medan hon vet vad som är normalt.