Bayrare på vift

Vi beslutade oss för att promenera på en oplogad skogsväg idag. Fördelen med skogsvägar är att hundarna kan springa ordentligt och det går att se dem hela tiden. Nu blev det så att en sprang väldigt mycket och två fick gå i koppel.

Freyja

Vi hann inte gå långt på vägen innan Freyja drog iväg in i skogen på sidan om vägen. Hon brukar alltid komma när man ropar så vi oroade oss inte. Den här gången kom hon dock inte. Medan minuterna gick så förvandlades irritationen till oro. Jag och sambon gav oss in i skogen på olika platser och pulsade i snö som gick över stövlarna och försökte hitta spår efter Freyja. Lexus sprang mellan oss så vi hade rätt bra koll på var den andra fanns. Efter ca 50 min beslutade sig sambon för att åka hem och hämta spårlina för att se om det skulle kunna gå att få Yana att spåra Freyja. Jag och en kopplad Lexus stannade kvar och fortsatte ropa på Freyja och leta. Lexus markerade på ett ställe genom att stanna och gnälla men jag kunde inte se något. När jag och Lexus hade tagit oss ut till skogsvägen igen så såg jag att sambon och Yana hade kommit tillbaka. I samma stund hörde jag ett ljud från skogen och tittade och såg en trött Freyja som tog sig fram genom snön. Det var en otrolig lättnad att få tillbaka en hel Freyja.

Ingen tidigare eller nuvarande hund har dragit iväg och varit borta så här länge och det vill jag inte uppleva fler gånger. Toker försvann ett par gånger men då handlade det om några minuter och nu handlade det om över en timme.