Svårt att tro det

Jag räknade med något år men jag förvånade mig själv. Och nu är Yanas Norska jakt championatdiplom beställt. Sen återstår det då bara att köpa en ram, det borde vi lyckas med inom någon månad=)

Dagens lärdom del 5 eller nåt

Om man ska pulsa i snö är det en fördel om snödjupet inte överstiger skafthöjden på stövlarna. Gör det det kan det hända att stövlarna blir fyllda med snö när man sjunker ner till knäna.

När jag behöver tänka eller vill muntra upp mig så tar jag alltid en promenad till Åckensjön. Varför det har blivit så vet jag inte riktigt men jag trivs där. 

I vanlig ordning så var det inga människor som hade promenerat före mig. Konstigt nog verkar det som om det bara är jag som är villig att med jämna mellanrum sjunka ner till knäna i snö. Några älgar hade promenerat runt lite men deras steglängd och min är inte riktigt lika så jag kunde inte gå i deras spår. Lexus hade det lite bättre för skaren höll rätt bra för honom. Det skiljer några kg mellan oss, han väger 19kg och jag väger mer.

Vid Åckensjön hade isen börjat smälta och det verkar som om det kommer att bli vår även i år.

Lexus fick gå i koppel för det var en del djurspår lite överallt och sikten när man går till Åckensjön genom skogen är inte så bra.

Vägen hem fick bli skogsbilvägen för jag kände inte för att pulsa i snö mer.

Lexus liv kommer inte att förändras något för att han har anmärkning på armbågarna. När vi tränar så har jag alltid tränat hopp på låg höjd och varit allmänt försiktig med honom och det kommer jag givetvis att fortsätta med. Och han kommer att få fortsätta springa runt som en galning och vara nära att ge mig en hjärtattack emellanåt. Jag resonerar på samma sätt med honom som med de andra hundarna. Den dagen hunden inte längre kan göra saker som den älskar för att den har ont kommer den att få somna in.

Inte helt otippat kanske Rådjur

Inte vad jag hoppades på

Fortfarande irriterad

En promenad bättrade inte på mitt humör. Inga järpar syntes till heller. Några rådjur var allt vi skrämde idag. Uppriktigt sagt så förstår jag mig inte på collievärlden, det verkar vara av större vikt att förfasa sig över att hundarna har fått kortare svansar än att ta distichiasis på allvar. Hundarna har svans= bra. Hundarna har hår som växer på en felaktig plats och växer rakt in mot ögat= dåligt. Det är vettig logik för mig men ibland får jag känslan av att jag är väldigt ensam om den logiken.

Lite lurigt är det att fota med Pentax k10d igen för det var ett bra tag sedan nu. Även om båda kamerorna är Pentax så skiljer det en del åt hur man bör ha inställningarna. K10d går det att ha lägre iso tal på än vad som fungerar på k5. Vitbalansen är lite mer kinkig på k5 och autofokusen är mycket snabbare på k5.

Obligatoriska rådjuret.

Så blev jag trött igen

Varför parar man en hund som har lämnat distichiasis i en tidigare kombination men en annan hund som också har lämnat distichiasis i en tidigare kombination? Vill man öka chansen att få fram valpar med distichiasis eller vad handlar det om? Blir nästa steg att para två drabbade hundar?

Jag ställde frågan varför på kennelns facebooksida men inte helt oväntat så försvann frågan fort. Något säger mig att spekulanter på väntade valpar på Vilda-meduzas kennel inte kommer att få information om distichiasis

Fåglarna överlistar mig och träningen går sådär

Envis som jag är har jag beslutat mig för att få en fin bild på en järpe. Nu har det visat sig vara lite svårare än vad jag hade tänkt mig. De är små och snabba och jag är varken liten eller smidig. Att sitta still och vänta har jag inte heller tålamod för. Så fort jag får syn på en så springer den bakom ett träd/buske, jag flyttar mig för att få fri sikt och den springer till nästa buske/träd. Och så fortsätter det till jag tröttnar och går hem. Jäkla fåglar som vägrar samarbeta.

Lexus hjärna börjar fungera bättre, stundtals i alla fall och då blir det träning. Att få till stadga i stående är svårast om man jämför med sittande och liggande så det tragglar vi lite med. Apportering tränar vi vidare på och nu börjar han förstå att han ska komma in i fotposition och sätta sig. Så rakt eller snyggt blir det inte men han börjar förstå. Trädgården är jäkligt isig så jag är inte så pigg på att träna något som kräver att han tar i. Lexus är utan tvekan hunden som jag hittills har varit mest försiktig med. Men han ska hålla i många år och då är det onödigt att utmana ödet.
Han är även duktig på att slänga upp leksaker själv så han kan fånga dem. Så här såg det ut för någon vecka sedan.

Min kamera har nu åkt på service och den lär jag inte få tillbaka på ca 3v. Lösningen på det har varit att kidnappa min gamla kamera som sambon övertog. Det finns en lösning på alla problem=)

Jaha nu ska bävern dö

På morgonen träffade vi på två jägare som var ute efter bävern. Hade det varit markägaren så skulle jag ha en viss förståelse men så är inte fallet. Markägaren träffade jag på för någon vecka sedan och han hade inget emot att bävern åt upp lite träd för honom. Han tipsade mig även om ett bra ställe att fota bävrarna på under vår/sommar. Nu är det inte bara jag som bor här som tycker att det är roligt att en bäver håller sig nära byn utan flera tycker att det är roligt att ha möjligheten att få se den. Jägaren bor inte ens här utan är en som har ett sommarhus i byn. Så fort det dyker upp bävrar i närheten av byn så dyker han upp för att skjuta dem. Att skjuta en bäver bara för att skjuta den och att sedan jaga så pass nära byn ger jag inte mycket för.