Hjärnan har tagit paus

 Träningen har inte gått så bra ett tag nu så vi har tagit en paus. Istället blir det mer att skutta runt och att försöka uppföra sig med varierat resultat. Kul är det att se hur glad han ser ut när han får springa runt.

Lite snö har kommit och det har varit iskalla vindar så det har inte varit så roligt att vara ute. Har man hund är det bara att ta det för vad det är och ändå ge sig ut. Idag var vi på Malungs kennelklubb för lite samvaro som inkluderade tipspromenad, korvgrillning och en inofficiell noseworktävling. Jag hade inte anmält oss till tävlingen för jag anade hur det skulle gå. Väl på plats blev jag övertalad att ändå vara med och det gick som jag hade anat. Total katastrof men det gör inget. Vilde gjorde en halvdan markering på fem minuter. Alla som deltog fick rosett så Vilde har fått sin första rosett. Innan vi kommer att tävla på riktigt i någon gren kommer det att dröja men jag satsar på fler rosetter och bättre prestationer.

Ett oväntat hundmöte

 I fredags beslutade jag mig för att ta en promenad på en avverkningsgata. För att ta mig dit behövde jag först gå en bit på en skogsväg och när jag hade tagit mig upp för en backe kunde jag se att en jägare stod på pass runt 100 m bort. Jag beslutade mig då för att vända för att slippa promenera i området de jagade. Promenaden blev istället en bit bort och jag tänkte att Vilde kunde få vara lös en stund. Han skuttade runt lite och hade kul. Efter en stund var det något som fick mig att titta bakom mig och där stod en okänd hund av mindre modell med en pejl på ryggen. Den okända hunden verkade vara glad och trevlig så jag blev inte oroad. När Vilde upptäckte den blev han plötsligt helt ställd i några sekunder och sedan gav han den okända hunden leksignal. Hundarna lekte en liten stund och sedan gav sig jakthunden av för att fortsätta jaga. Vilde valde att ignorera mig och hängde på jakthunden. Jag insåg att det bara var att knata åt hållet de försvann och få tag på Vilde. Nu hann jag inte gå mer än tio meter innan Vilde kom tillbaka. Väldigt glad att han inte försvann längre och han fick givetvis belöning för att han dök upp. Att hans inkallning är lite sådär just nu vet jag så jag kan inte påstå att jag blev så förvånad men jag hade ändå trott att han skulle lyssna på mig. Det som kändes väldigt positivt var hur han hanterade en okänd hund som plötsligt dök upp. Någon bild på den söta jakthunden fick jag inte. 

Inte den här veckan heller

 Det blev ingen resa till öppenträning igår heller. Vilde växte mig fem på morgonen och sedan var det stök större delen av dagen så när kvällen kom orkade inte jag ta mig någonstans. Lite dåligt samvete har jag för det för han behöver verkligen få se andra hundar. Så synd att det i stort sett bara finns möjlighet att se och träffa andra hundar en gång per vecka. Nu dröjer det inte heller många veckor innan det blir vinteruppehåll när det gäller öppenträning. Ibland känns det onekligen lite hopplöst att bo här och vara intresserad av hundträning. En lösning är att skaffa en till hund men det har jag varken ork eller ekonomi för just nu. Jag saknar att ha en bayrare på samma sätt som jag saknade att ha en collie när vi bara hade Freyja. Raserna skiljer sig otroligt åt och bägge ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Bayrare gör något konstigt/skadligt en gång och lär sig. En collie gör samma sak många gånger och förväntar sig ett annat resultat. Toker stack ner nosen otaliga gånger i myrstackar, Lexus envisades att hoppa på isar fast han gick igenom många gånger och än så länge så har Vilde tryckt nosen mot glaset på kaminen fyra gånger. Lite mer självbevarelsedrift önskar jag i mina hundar men det verkar inte bli så. 

Igår vägde jag Vilde för första gången på många månader och vågen visade 18,1 kg. Jag hade gissat på 20 så jag var inte långt ifrån. Nu vet jag att vår våg brukar visa fel på ett par hg när jag väger mig hemma och jämför det med vikten på vårdcentralen men jag vet iallafall att Vilde väger runt 18. Det märks att det händer en hel del i Vildes utveckling nu. Han har uppvisat mer jaktlust vilket innebär att han inte längre får gå lös överallt. På morgonen och kvällen brukar det var en råget med två kid som går på ängen här och han har visat lite för mycket att han vill dra efter dem. Han har inte haft chansen att göra det och så ska det förbli. Toker var en jaktgalning av rang och det vill jag inte uppleva igen så får se hur Vilde utvecklar sig. Mer vakt har även dykt upp, en del vakt ser jag som önskvärt. Hundarna får gärna skälla till några gånger när någon kommer in på tomten. Lite mer skärpa har även det dykt upp och det har jag inga problem med. Eftersom han är unghund så är det lite svårt att avgöra hur mycket som är bluff och hur mycket som är äkta. Min erfarenhet säger mig att det mesta är äkta men han har inte blivit utsatt för någon händelse när han blir provocerad/belastad så hur mycket han står pall återstår att se. Att hans bett kommer att bli korrekt har jag mycket svårt att se men än hoppas jag. Nu verkar det inte störa honom så då borde det inte störa mig. 

Torsdag

 Igår var det öppenträning på kennelklubben men vi var inte där. Anledningen till det är att jag helt enkelt var för trött och Vilde för vild. Hade det varit en mil till klubben hade vi antagligen åkt ändå men eftersom klubben ligger på andra sidan Malung så kändes det som ett för stort projekt. Vilde har gjort skäl för sitt namn i ett par dagar nu och det i kombination med att vägen här utanför håller på att åtgärdas gör att det är rätt stökigt. Att vägen åtgärdas är bra men det är jobbigt att lyssna på lastbilar, vält och allt vad det nu är. Stundtals så skakar det även rätt bra i huset, vill inte tänka på hur det är i husen närmare vägen. Så här såg det ut för en stund sedan när jag tittade ut genom köksfönstret.

Att få några fina bilder på Vilde är väldigt svårt för han är oftast bara någon meter från mig när han är lös och att stanna kvar när jag ber honom är han inte så duktig på. Jag lyckades i alla fall få honom att stå still en liten stund vid älven idag.

Lite tråkigt är det att jag mest har lyckats fota honom med mobilen när jag har en bra kamera. Bilden här ovan och den här under är tagen med kamera. Roligare att fota med kamera så den följer oftast med ut men oftast blir det tyvärr inga bilder på Vilde.

Vantar

 

Att få leka med mina vantar efter en promenad är alltid väldigt populärt. Att vantarna blir lite blöta och äckliga tar jag. 

Älgjaksveckan startade idag och det är alltid lite tråkigt. Skogen vill jag inte promenera i och jägare är som folk är. En del tar hänsyn och är vettiga och andra är puckon. Det är svårt att inte bli irriterad när de visar noll hänsyn när de kör förbi mig när jag och Vilde är ute på promenader. Så trevligt tycker jag inte heller att det är när en del jägare sätter likhetstecken mellan landsbygd och att det är okej att bara släppa ut hundar. Även om det här är landsbygd så öppnar man inte bara dörren och släpper ut hunden om det inte är inhägnat. Undantaget är givetvis om man går ut med hunden och har koll

Igår var det onsdag

 Så därför var vi på kennelklubben för öppenträning. Om man tänker lydnadsmässigt så var träningen en katastrof men om man tänker socialisering så var det perfekt. Personen som var ansvarig hade med sig sina två Welsh springer spaniels och hon undrade om jag ville släppa Vilde med dem. Personen i fråga var även aktiv på klubben när jag hade tidigare hundar och hennes hundar har alltid varit trevliga. Vilde tyckte att det var lite läskigt först men sedan blev han modigare och lekte lite med hundarna. Efter en stund kom det fler till träningen och jag hade tänkt träna lite lydnad men Vildes hjärna var på total overload så det var bara att ge upp. Han fick istället hälsa på två sheltie valpar vilket gick bra men de tyckte att han var lite läskig. Full förståelse för det med tanke på att de i stort sett var lika stora som hans huvud. Det var så trevligt att se Vilde leka och hälsa på hundar. Så synd att det inte finns några trevliga hundar i lagom ålder här i byn. Lite bilder från de senaste dagarna.

8 månader

 Att få någon bra bild eller en vettig mätning av hans mankhöjd var lite lätt omöjligt idag. Tumstocken hade förvandlats till ett tortyrredskap som gör att man måste sjunka ihop. Jag gissar att han är runt 57 cm hög nu. 

Han har även fått höra helt okända ord bland annat sitt. Hjärnan fladdrar lätt iväg och då är det ingen mening att försöka träna. Att leta leksak i trädgården går däremot bra så det blir mer sådan träning. Glädjande nog så påverkade inte händelsen på Malungs kennelklubb hans lust att ägna sig åt nosework. Nu trodde jag inte heller att det skulle göra det men man vet aldrig. Jag hoppas att hans hjärna hoppar på plats snart igen. Av erfarenhet så vet jag att det brukar ske men det kan ta lite tid