Idag är det en vecka sedan som Toker somnade in. Nu i efterhand är jag glad över att avlivningen gick till på ett smidigt sätt. Veterinären var dock av det mer udda slaget, Toker avlivades i Falun för jag kände inte för att använda vår vanliga veterinär för det. För mig känns det lättare om avlivning förknippas med en veterinär/djurklinik som man inte behöver besöka ofta eller har en relation till.
Det finns tillfällen under den här veckan som det har gjort lite extra ont i hjärtat. Ett par gånger så har Freyja och Yana sprungit runt i huset när vi har kommit hem och jag är övertygad om att de har letat efter Toker. Det finns även gånger när jag har tyckt mig höra ljudet av tassar bakom mig men givetvis så har det inte varit någon hund där.
Toker är nog en sån hund som man bara får en gång i livet. Han drev mig stundtals till vansinne men när han kom studsande i full fart mot en var allt förlåtet. En gladare och tokigare hund går det inte att hitta. Han var älskad och jag tror att han hade ett bra liv med oss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar