Höll för en av oss

 Efter ett par dagar med plusgrader så var det minus igen nu på morgonen. För ovanlighetens skull så blev jag glad. Plusgrader innebär nämligen att det inte går att gå någonstans var Vilde kan vara lös om man inte vill sjunka ner rätt ordentligt i varje steg. När Vilde bara har fått gå i koppel ett par dagar så är han inte så rolig att försöka promenera med. All överskottsenergi gör att han drar i koppel och är allmänt jobbig. Jag hade förhoppningen att skaren nu skulle vara så pass hård att den skulle bära min vikt och vi skulle kunna ta oss till platser som inte har gått att nå. Så bra var det inte. Efter att ha sjunkit ner till knäna ett par gånger gav jag upp och höll mig i skoterspår istället. Vilde kunde däremot röra sig mer fritt och det utnyttjade han. Jag såg att han åt på något ca 10 meter från skoterspåren bakom något träd. Att jag inte skulle kunna ta mig dit tillräckligt fort var jag säker på så det var bara att ropa på honom. Efter lite funderande så slutade han äta och kom till mig. Han får godkänt eftersom han ändå lyssnade hyfsat. Vad han åt på vet jag inte men gissar på tjäderskit för jag hörde att vi skrämde några tjädrar som var längre bort. Promenaden blev inte så lång som jag hade önskat men han kunde vara lite lös i alla fall.

Röntgen

 Att jag ville röntga Vilde rätt fort efter hans ettårs dag visste jag tidigt. Jag visste att det inte skulle bli hos vår vanliga veterinär av den enkla anledningen att han inte längre vill göra skk röntgen. Anledningen till det är att han inte vill slita på sin röntgen för saker som inte är akuta. Vilket jag ser som väldigt rimligt för hans röntgen är nog 50-60 år gammal. 

Jag ringde därför veterinären i Malung som är en filial till en klinik i Värmland. Men nej de röntgar inte för skk i Malung för de har inte personal till det. Lite underligt i mina ögon eftersom de gör andra röntgenundersökningar och det behövs knappast färre personer till det. 

Jaha tänkte jag då och istället ringde jag Mjönäs djurklinik och fick en tid i onsdags. Att åka 10 mil enkel väg på extremt isiga vägar var inte så begåvat men vi tog oss dit och hem. Vilde hade inga problem med att följa med en främmande person medan vi fick vänta i väntrummet. Jag gillar inte att lämnas ifrån mig någon hund så men jag tror att personalen på Mjönäs hanterar alla djur bra eftersom ingen av våra hundar har lidit av det.

Nu på morgonen hade jag fått röntgen certifikatet på mail från skk och det blev bästa möjliga resultat A på höfter och 0 på armbågar!

Bild från promenad i morse

Syns rätt bra hur isigt det är

En helg med vettiga hundmöten

 Nu låter det nog som om vi fick en massa hundmöten men så var det inte. Ett hundmöte på fredagen, ett på lördagen och ett på söndagen. För att bo här så är det mycket och mest glädjande var att de tre hundarna vi mötte uppförde sig perfekt. Vilde uppförde sig inte lika perfekt i alla hundmöten men helt okej. Han skällde lite på en av hundarna men i det fallet tror jag att det kommer sig av att hunden hade solglasögon. Inte en knäpp ägare utan en hund med känsliga ögon för sol. 

Idag märkte jag att Vilde verkligen behövde få springa av sig så det var bara att knata ut i skogen och följa skoterspår.

Om det inte framkommer av bilderna så kan jag berätta att han var väldigt glad över att få springa runt som en galning

Ångrar att jag inte tog kameran med mig

 Idag var det en dag igen när Vilde hade otroligt mycket energi så jag visste att han behövde få springa av sig. Jag anade att det skulle bli en lite jobbig promenad på grund av snön och det i kombination med att det snöade gjorde att kameran fick stanna hemma. Vilde tyckte att det var underbart att få springa och han ägnade sig åt att hoppa rätt upp i luften för att fånga snöflingor. Inte ett beteende jag uppmuntrar men eftersom det är rätt harmlöst så stoppar jag inte honom varje gång.

Lite underligt men jag det är ju en collie jag har. Att göra lite underliga saker har alla mina collie gjort. Vi såg varken till några djur eller människor. Att se en människa var vi gick hade varit väldigt oväntat men någon gång sker det kanske. Att komma ut på myrar på vintern är alltid lite magiskt.

Jag vill inte ha mer snö

 Det snöar och snöar vilket jag är väldigt trött på nu. Jag hade tänkt mig en promenad på vägen med Vilde för det är lite bökigt att gå i översnöade skoterspår. Inte helt lätt att se var spåren går och tröttsamt att sjunka ner till knäna. Vi gick en vända på vägen och så visade Vilde att han vill gå upp på en skogsväg. Första tanken var nej men jag gav med mig och tog en vända i skoterspår så han kunde få springa av sig lite. Han blev glad och jag missade bara skoterspåret två gånger.

Igår var det lite varmare igen

 Så jag och Vilde passade på att ta en lite längre promenad. Givetvis i skoterspår för att pulsa i snö upp över knäna är inte så lockande. Kameran fick följa med ut igår och jag hade hopp om fina bilder. Så blev det inte utan det blev mer roliga bilder.

Det har varit några dagar med mer stök igen och värre är det dagarna när det inte går att ta ordentliga promenader. I dag har det blivit dåligt med motion igen på grund av kylan men hoppas på varmare imorgon

Små delsegrar

 

Som jag tidigare har nämnt är Vilde något stökig vilket gör att det är extra glädjande när något fungerar.

Igår när vi var ute och gick var han lös vilket inte är så ovanligt. När vi lullade på såg jag något till höger om oss och Vilde stannade och spanade. Jag kunde se att det var två eller tre rådjur bakom träd och bad Vilde vänta. Han lyssnade och jag gick fram till honom och kopplade upp för att vara på säkra sidan. Jag litar inte helt på Vilde så det kommer nog bli långlina på ett tag men än så har han alltid lyssnat på mig.

Dagens två glädjande händelser var att vi mötte två pudlar som skällde på Vilde. Att de skällde på Vilde var inte så glädjande men att han var tyst gjorde mig glad. Han fick även hälsa på ena pudeln och det tog inte många sekunder innan Vilde gav lekinvit. Tyvärr så möter vi mest hundar som skäller aggressivt och det svarar Vilde upp på på en gång. Kul att se hur han reagerar när det inte handlar om aggressivt skällande.

Den andra glädjande händelsen var att han klarade av ett möte med två personer på vägen utan att börja studsa. Han brukar nämligen studsa av glädje när vi möter folk. I Vildes värld vill nämligen alla hälsa på honom.

Det krävs inte mycket för att jag ska känna att Vilde är perfekt