Promenad vid ån

 Det slår mig ofta vilken tur jag har som bor så nära vacker natur att vandra i. I dag hade jag med mig min kamera med ett fast 100mm objektiv. Ett objektiv som brukar vara lämpligt till det mesta visade sig inte vara lämpligt för att fånga Vilde på bild. Oftast är han så pass nära att jag borde ha ett kortare objektiv vilket jag borde ha lärt mig. Eller så springer han mot mig i full fart när jag tar upp kameran. Vilde fick vara lös större delen av promenaden. När han började få vittring på något och började dra iväg i full fart tänkte jag att det var kört. Till min stora glädje lyssnade han när jag ropade och efter det fick han gå i koppel. Två mobilbilder.

Det hade kunnat vara vilken dag

 somhelst den senaste veckan. Vädret har bjudit på regn och grått i olika nyanser. Bilden är från idag.

Jag gjorde ett nytt försök att träna lite fotgående idag men gav upp väldigt fort. Kommandot fot innebar idag att Vilde gick in på min vänstra sida, gick bakom ryggen på mig och kom fram på högra sidan och ställde sig framför mig. Det var inte riktigt så jag hade tänkt mig det. En stund började jag tvivla på min förmåga att träna hund och blev även fundersam på om jag bara inbillat mig att han vet vad fot innebär. Efter att ha tvivlat på allt en stund kom jag fram till att det inte kan vara så illa. Jag kan än minnas en tid när han kunde en hel del kommandon. Kanske lyckades jag aldrig få Vilde att förstå kommandona så bra som jag trodde. 

En fantastisk hundtränare har jag aldrig varit men jag klassar mig absolut som duglig. Att det mesta i lydnadsträningsväg inte fungerar nu kan jag inte göra mycket åt bortsett från att backa i allt och ta det med ro

Inte så lätt att fota

 Tidigare hundar har det gått bra att smygfota och få fina bilder. Vilde går det däremot inte så bra med. Så fort han ser att jag tänker ta en bild kastar han sig mot mig.

Som det syns på bilden så fick vi en del snö. Idag regnar det för fullt så inga bilder idag. Någon gång måste det bli bättre fotoväder och någon dag ska jag lyckas få fina bilder på Vilde. Eftersom vi har haft skitväder en halv evighet så har inte kameran fått följa med ut mycket men mobilen är med ibland i alla fall

9 månader

 Och det firas med ett kaninöra.

Funderar lite på vad som hänt under en månad. Vilde har ändrat attityd mot andra hundar. Det har gått från att de flesta är lite läskiga till att alla i stort sett är lämpliga lekkompisar. Igår blev han väldigt fascinerad av en liten hund med täcke som han fick hälsa på. Bilåkning är fortfarande ett problem och igår blev det ett bakslag i form av en spya. Innan gårdagen var det nog mer än en månad sedan han spydde. Oavsett om han spyr eller inte så vill han inte åka bil. Han går inte ens fram till bilen frivilligt. Han har fått mat i bilen för att försöka få honom mer positiv till själva bilen men än har inget hjälpt. Jag hoppas att det på sikt löser sig precis som med mina tidigare collies. 

Träningen ligger mer eller mindre nere nu för det känns inte som han är mottaglig och när det bara blir tråkigt för oss båda är det bättre att avstå. Kloklippning är han inte så förtjust i men jag tycker att det fungerar bra nu så länge som jag klipper fort. Det gör att det inte blir så noga klippt som jag hade önskat men det blir klippt. Lite klurigt med en valp som inte vill bli fasthållen på något sätt men jag känner att vi med tiden har löst det bra.

Hjärnan har tagit paus

 Träningen har inte gått så bra ett tag nu så vi har tagit en paus. Istället blir det mer att skutta runt och att försöka uppföra sig med varierat resultat. Kul är det att se hur glad han ser ut när han får springa runt.

Lite snö har kommit och det har varit iskalla vindar så det har inte varit så roligt att vara ute. Har man hund är det bara att ta det för vad det är och ändå ge sig ut. Idag var vi på Malungs kennelklubb för lite samvaro som inkluderade tipspromenad, korvgrillning och en inofficiell noseworktävling. Jag hade inte anmält oss till tävlingen för jag anade hur det skulle gå. Väl på plats blev jag övertalad att ändå vara med och det gick som jag hade anat. Total katastrof men det gör inget. Vilde gjorde en halvdan markering på fem minuter. Alla som deltog fick rosett så Vilde har fått sin första rosett. Innan vi kommer att tävla på riktigt i någon gren kommer det att dröja men jag satsar på fler rosetter och bättre prestationer.

Ett oväntat hundmöte

 I fredags beslutade jag mig för att ta en promenad på en avverkningsgata. För att ta mig dit behövde jag först gå en bit på en skogsväg och när jag hade tagit mig upp för en backe kunde jag se att en jägare stod på pass runt 100 m bort. Jag beslutade mig då för att vända för att slippa promenera i området de jagade. Promenaden blev istället en bit bort och jag tänkte att Vilde kunde få vara lös en stund. Han skuttade runt lite och hade kul. Efter en stund var det något som fick mig att titta bakom mig och där stod en okänd hund av mindre modell med en pejl på ryggen. Den okända hunden verkade vara glad och trevlig så jag blev inte oroad. När Vilde upptäckte den blev han plötsligt helt ställd i några sekunder och sedan gav han den okända hunden leksignal. Hundarna lekte en liten stund och sedan gav sig jakthunden av för att fortsätta jaga. Vilde valde att ignorera mig och hängde på jakthunden. Jag insåg att det bara var att knata åt hållet de försvann och få tag på Vilde. Nu hann jag inte gå mer än tio meter innan Vilde kom tillbaka. Väldigt glad att han inte försvann längre och han fick givetvis belöning för att han dök upp. Att hans inkallning är lite sådär just nu vet jag så jag kan inte påstå att jag blev så förvånad men jag hade ändå trott att han skulle lyssna på mig. Det som kändes väldigt positivt var hur han hanterade en okänd hund som plötsligt dök upp. Någon bild på den söta jakthunden fick jag inte. 

Inte den här veckan heller

 Det blev ingen resa till öppenträning igår heller. Vilde växte mig fem på morgonen och sedan var det stök större delen av dagen så när kvällen kom orkade inte jag ta mig någonstans. Lite dåligt samvete har jag för det för han behöver verkligen få se andra hundar. Så synd att det i stort sett bara finns möjlighet att se och träffa andra hundar en gång per vecka. Nu dröjer det inte heller många veckor innan det blir vinteruppehåll när det gäller öppenträning. Ibland känns det onekligen lite hopplöst att bo här och vara intresserad av hundträning. En lösning är att skaffa en till hund men det har jag varken ork eller ekonomi för just nu. Jag saknar att ha en bayrare på samma sätt som jag saknade att ha en collie när vi bara hade Freyja. Raserna skiljer sig otroligt åt och bägge ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Bayrare gör något konstigt/skadligt en gång och lär sig. En collie gör samma sak många gånger och förväntar sig ett annat resultat. Toker stack ner nosen otaliga gånger i myrstackar, Lexus envisades att hoppa på isar fast han gick igenom många gånger och än så länge så har Vilde tryckt nosen mot glaset på kaminen fyra gånger. Lite mer självbevarelsedrift önskar jag i mina hundar men det verkar inte bli så. 

Igår vägde jag Vilde för första gången på många månader och vågen visade 18,1 kg. Jag hade gissat på 20 så jag var inte långt ifrån. Nu vet jag att vår våg brukar visa fel på ett par hg när jag väger mig hemma och jämför det med vikten på vårdcentralen men jag vet iallafall att Vilde väger runt 18. Det märks att det händer en hel del i Vildes utveckling nu. Han har uppvisat mer jaktlust vilket innebär att han inte längre får gå lös överallt. På morgonen och kvällen brukar det var en råget med två kid som går på ängen här och han har visat lite för mycket att han vill dra efter dem. Han har inte haft chansen att göra det och så ska det förbli. Toker var en jaktgalning av rang och det vill jag inte uppleva igen så får se hur Vilde utvecklar sig. Mer vakt har även dykt upp, en del vakt ser jag som önskvärt. Hundarna får gärna skälla till några gånger när någon kommer in på tomten. Lite mer skärpa har även det dykt upp och det har jag inga problem med. Eftersom han är unghund så är det lite svårt att avgöra hur mycket som är bluff och hur mycket som är äkta. Min erfarenhet säger mig att det mesta är äkta men han har inte blivit utsatt för någon händelse när han blir provocerad/belastad så hur mycket han står pall återstår att se. Att hans bett kommer att bli korrekt har jag mycket svårt att se men än hoppas jag. Nu verkar det inte störa honom så då borde det inte störa mig.