Det är så skönt att vägen genom byn i stort sett är isfri nu. Att slippa halka runt i dubbskor på promenader är härligt.
Vilde är inte direkt sansad längre utan det är mycket känslor som fladdrar runt. Jag tycker nog nästan att han är värre nu än han var när han var unghund. När vi möter folk på vägen försöker han oftast kasta sig tvärs över vägen för att hälsa. För någon dag sedan träffade jag på en person och vi stod och pratade en stund, den personen var läskig enligt Vilde. Det finns inte direkt någon logik jag kan upptäcka bakom hans agerande. Det känns som om han har hamnat i spök/stökåldern på nytt. När han blir glad studsar han jämnfota rätt upp i höjd med mitt ansikte och jag är 1.80 cm lång... Alla hans känslor är förstärkta och jag ser det absolut som en mognadsfas. Jag ser fram emot att han kommer bli lite mer sansad igen på sikt
