Så jäkla less och trött

 På lunchpromenad en träffade vi på en annan hund med människa. Den hunden har jag uppfattat som trevlig men det var fel. Så fort den hunden kom nära Vilde gick den till attack. Jag hann rätt fort få grepp om nackskinnet på den men tappade greppet. Den hunden var lös det var inte Vilde. Jag har inte sett några bitskador på Vilde men mentalt lärt även den här upplevelsen sätta sina spår. Det är så kul att bo här var det mest är knäppa hundar eller knäppa ägare. Vilde visade inte någon aggression mot hunden utan var mer osäker så varför den attackerade vet jag inte. Nu får jag ännu en gång försöka få Vilde att förstå att alla hundar inte är otäcka och det är ju lätt när i stort sett alla hundar vi träffar på är just det.

Tillräckligt reaktionssnabb

 

Det blev en trevlig promenad i solen på ängen för en stund sedan. För att ta sig av ängen och upp på vägen finns det några olika alternativ. Ett alternativ är att gå precis mellan två gårdsplaner vilket är alternativet jag undviker. Att nästan gå precis utanför andra människors hus känns lite respektlöst. Ett annat alternativ är att snedda upp på en grusad bilväg men då måste man passera ett hus var en liten bjäbbig hund bor. Hunden är ofta lös och springer på vägen och det är irriterande att behöva parera den när man går med hund. Därför väljer jag oftast det tredje alternativet vilket är att gå en stig upp för en slänt och sedan gå en bit på en skogsstig och vika ut på vägen. Det var alternativet jag tänkte ta idag. När jag kom till första stigen uppför slänten kastade sig Vilde efter något på sidan som rörde sig. Min automatiska reaktion var att dra tillbaka honom och det var en jäkla tur. Hade jag varit segare så är jag övertygad om att han hade blivit biten. Det var nämligen en ormgrop med huggormar. Solen har redan gjort att huggormar börjar vakna och det är onödigt. Jag vet att huggormar gör stor nytta men jag gillar dem inte. Djur som kan ta död på mina husdjur värderar jag inte högt. 

Äntligen isfritt och jag har en jätte valp

 Det är så skönt att vägen genom byn i stort sett är isfri nu. Att slippa halka runt i dubbskor på promenader är härligt. 

Vilde är inte direkt sansad längre utan det är mycket känslor som fladdrar runt. Jag tycker nog nästan att han är värre nu än han var när han var unghund. När vi möter folk på vägen försöker han oftast kasta sig tvärs över vägen för att hälsa. För någon dag sedan träffade jag på en person och vi stod och pratade en stund, den personen var läskig enligt Vilde. Det finns inte direkt någon logik jag kan upptäcka bakom hans agerande. Det känns som om han har hamnat i spök/stökåldern på nytt. När han blir glad studsar han jämnfota rätt upp i höjd med mitt ansikte och jag är 1.80 cm lång... Alla hans känslor är förstärkta och jag ser det absolut som en mognadsfas. Jag ser fram emot att han kommer bli lite mer sansad igen på sikt