Har man en Lexus så får man känna av ibland att man lever. På lunchpromenaden idag promenerade vi på en skogsväg, Lexus och Freyja studsade runt lite i dikena. Efter en bit på vägen så kommer man till ett ställe var det är en bergknalle på ena sidan av vägen. Givetvis promenerade Lexus upp på den och jag hade räknat med att han skulle ta samma väg ner som upp. Så resonerar dock inte Lexus utan i hans värld så är alltid kortaste vägen den bästa. Så när han började ta sig mot kanten på stenen som är runt 2m hög sa jag nej. Antingen så fattade han inte vad jag menade eller så sket han bara i det för han fortsatte tvärt ner för stenen. Sidan han gick ner för stupar så det går inte att gå på den utan vid kanten så är det bara rakt ner. När jag såg det tänkte jag att det kommer att gå åt helvete. Nu gick det bra vilket jag är väldigt tacksam för. Fick jag önska så skulle Lexus vara lite mer som Freyja i skogen, hon funderar oftast var det är smartast att ta sig fram och sedan fattar hon beslut. Nu hyser jag inget hopp om att Lexus kommer att lära sig att bli mer försiktig utan han är som han är
